Denna nya metod för att klibba upp rörliga tåg på avlägsna platser med låg brottsbekämpning blev snart populär i det amerikanska väst, där de nyligen byggda transkontinentala och regionala järnvägarna gjorde attraktiva mål. I takt med att den västliga ekonomin blomstrade transporterade tågen ofta stora kontanter och värdefulla mineral. Det glest befolkade landskapet gav banditer många isolerade områden som var perfekta för att stoppa tåg, liksom gott om platser att gömma sig för lagen. Vissa gäng, som Butch Cassidys Wild Bunch, tyckte att råna tåg så enkla och lukrativa att de under en tid gjorde det till deras kriminella specialitet. Järnvägsägare blev så småningom kloka och kämpade tillbaka och skyddade sina tågs värdesaker med stora kassaskåp, beväpnade vakter och till och med speciellt förstärkta boxar. Följaktligen, i slutet av 1800-talet, hade rånande tåg förvandlats till ett allt tuffare och farligare jobb.

När det gäller Reno-gänget, som bestod av de fyra Reno-bröderna och deras medarbetare, slutade deras regeringstid 1868 när de till slut fångades efter att ha begått en serie tågrätter och andra brott. I december samma år stormade en folkmord Indiana-fängelset där banditerna hölls och mötte vigilante rättvisa, hängande bröderna Frank, Simeon och William Reno (deras bror John hade fångats tidigare och hade redan tjänstgjort tid i ett annat fängelse) och kollegan medlem Charlie Anderson.