Född i Tyskland 1923 flydde Henry Kissinger från naziregimen för att bli en mäktig och kontroversiell amerikansk statsman. Han steg först fram som professor i Harvard University och rådgivare för presidenterna John F. Kennedy och Richard Nixon. Som nationell säkerhetsrådgivare (1969-75) och statssekreterare (1973-77) för Nixon och Gerald Ford förhandlade han om vapenfördrag med Sovjetunionen och fick ett Nobelpris för att avsluta USA: s engagemang i norra Vietnam. Efter att ha lämnat kabinettet var han ordförande för National Bipartisan Commission in Central America och tjänstgjorde i den utländska underrättelsekommittén.
Kissinger, som var en tysk judisk flykting från Nazi-Tyskland, ökade som en Harvard University-professor i regeringen på 1950- och 1960-talet. Han blev sedan den mest berömda och kontroversiella amerikanska diplomaten sedan andra världskriget i administrationerna av Richard M. Nixon och Gerald Ford. Som Nixons nationella säkerhetsrådgivare koncentrerade han makten i Vita huset och gjorde statssekreteraren William Rogers och den professionella utrikestjänsten nästan irrelevant genom att genomföra personliga, hemliga förhandlingar med norra Vietnam, Sovjetunionen och Kina. Han förhandlade fram Parisavtalen 1973 som slutade det direkta amerikanska engagemanget i Vietnamkriget, skapade en kortlivad era av détente med Sovjetunionen och öppnade frysta förbindelser med Folkrepubliken Kina. Som statssekreterare skickades han bland huvudstäderna i Israel, Egypten och Syrien efter kriget i Mellanöstern 1973.
En gregarious men manipulativ man, Kissinger, som söker makt och gynnsam reklam, odlade framstående tjänstemän och inflytelserika reportrar. En stund uppnådde han mer popularitet än någon modern amerikansk diplomat. Gallupundersökningen listade honom som den mest beundrade mannen i Amerika 1972 och 1973. Han fick Nobels fredspris 1973 för sina förhandlingar som ledde till Paris fredsavtal som slutade U.S.s militära åtgärder i Vietnam. Journalister berömde honom som ett "geni" och den "smartaste killen runt" efter hans hemliga resa till Peking i juli 1971 förberedde vägen för Nixons besök i Kina i februari 1972. Egyptiska politiker kallade honom "trollkarlen" för hans frigöringsavtal som separerade israeliska och arabiska arméer.
Kissingers rykte bleknade efter 1973. Under Watergate-skandalen upptäckte kongressutredarna att han hade beställt fbi att knacka på underordnade telefoner på personalen vid National Security Council, en avgift som han hade förnekat tidigare. Kongressen fick också veta att han hade försökt att blockera Chileas president Salvador Allende Gossens anslutning till makten 1970 och sedan hjälpt till att destabilisera Allendes socialistiska partiregering.
Några av Kissingers utrikespolitiska framsteg sönderbröts 1975 och 1976. Kommunisternas seger i Vietnam och Kambodja förstörde fredsavtalen i Paris och détente med Sovjetunionen uppfyllde aldrig de hopp som Kissinger hade väckt. År 1976 hade Förenta staterna och Sovjetunionen inte gått längre än 1972 års interimsavtal som begränsade strategiska vapen för att slutföra en fullgod samtal om strategiska vapenbegränsningar.
Kissinger blev ett ansvar för president Ford under presidentvalet 1976. Ronald Reagan, utmanade Ford för den republikanska nomineringen, och demokraten Jimmy Carter angrep båda Kissingers politik med détente med Sovjetunionen för att ignorera sovjetiska kränkningar av mänskliga rättigheter och Moskvas större assertivitet i internationella förbindelser. Reagan klagade över att Kissingers program erbjöd "fredsgraven." Carter anklagade honom för att bedriva "ensam rangeringsdiplomati" genom att utesluta kongresser och utrikesarbetare från utrikespolitik.
Kissingers känsla för dramatiska diplomatiska gester gav honom berömmelse, och det uppmuntrade diplomaterna i Carter-, Reagan- och George Bush-administrationerna att försöka efterlikna hans prestationer. Han misslyckades dock med att skapa den "fredsstruktur" som han hade lovat. År 1977 hade han tappat kontrollen över den amerikanska utrikespolitiken, och ingen efter honom dominerade någonsin processen som han hade från 1969 till 1974.
Läsarens följeslagare med amerikansk historia. Eric Foner och John A. Garraty, redaktörer. Copyright © 1991 av Houghton Mifflin Harcourt Publishing Company. Alla rättigheter förbehållna.
